Ett år

 
Jag kan inte förstå hur tiden kan gå så fort men samtidigt stå så stilla. Idag är det exakt ett år sen som vi hade din överraskningfest, alla dina nära och kära var på plats och jag kommer fortfarande ihåg hur ditt ansiktsutryck var när du klev in genom dörren.
Pappa trodde den dagen att han bara skulle hämta upp mig från gymmet, jag tränade nämligen i Edebäcks bygdegård då. Alla hade ställt sina bilar på baksidan av bygdegården så att han inte skulle misstänka något. Han fyllde 40 år då, min fina pappa. Han gick in i bygdegården och där stod alla, vi sjöng för honom och han blev alldeles tårögd av glädje. Han gick raka vägen fram till mig, kramade mig och sa "tack piga, jag älskar dig" Han kramade en efter en och han var så lycklig den dagen. Helt klart en av dom bästa dagarna i mitt liv, för jag har aldrig sett honom så lycklig. Under kalaset satt jag och Emil och pratade med honom om gitarrer, vi visste att han alltid hade velat ha en svart gitarr, så vi satt och pratade om hur gärna vi också skulle vilja ha det och han sa "En dag ska jag köpa mig en svart, stålsträngad gitarr" Vad han inte visste var att uppe på scenen låg en svart gitarr i ett av alla hundra paketen han hade där uppe. Och oj, va lycklig han var. Han blev som ett litet barn den kvällen. Han spelade och sjöng och det verkligen lyste om honom. När det var dags för mig att åka så kramade han mig och sa "åk försiktigt och ta det lugnt ikväll nu" jag svarade "Du behöver inte va orolig, ta det lugnt ikväll du också" Som svar fick jag "Ja kommer ta det lugnt piga, va inte orolig" Ingen av oss hade en aning om att vi nu, ett år senare skulle vara på två olika ställen. 
Livet kan ryckas ifrån oss så snabbt, när du minst anar det. Den personen som alltid har varit odödlig för dig, finns plötsligt inte längre. Du står där ensam. Tom. Sorgsen. Och det enda du kan göra är att sakna sakna och sakna. 
Jag trodde aldrig att jag skulle ha min pappas presenter i minneslådor på mitt rum, ett år senare. Det fanns inte ens i min värsta mardröm. 
Pappa hade önskat sig skivor när han fyllde 40år. Inte köp skivor. Han ville ha brända. Som den musikdåre han är fick han självklart brända skivor. Jag satt kvällen innan och brände ut skiva efter skiva med pappas favorit artister. Jag trodde aldrig att jag skulle ha dom hos mig igen och jag trodde aldrig att pappas gitarr skulle stå framför mig nu. Men det gör den och jag hatar det. Jag hatar det så mycket.
 
Min pappa borde ha varit här idag, här på jorden och inte i himlen. Han är nu istället himlens finaste ängel istället för jordens finaste ängel. Och det finns INGET jag inte skulle göra för att ha honom här. Min pappa var min stora trygghet och min glädje här i livet. Mitt hopp och mitt mirakel. ALLT det har slitits ifrån mig och jag kommer aldrig att bli hel igen, aldrig. Grattis återigen pappa, jag hoppas att du har det bra där du är nu. Du finns för alltid i våra hjärtan. Jag älskar dig ♥
 
 

Jag har fått så fina sms idag ifrån mina fina vänner! Ni är så underbara allihopa och jag vore verkligen ingenting utan er! Jag älskar er så


Smärta

Okej, jag erkänner. Det är inte bra, det är så jävla långt ifrån bra. Ångesten äter upp mig inifrån och just nu är den starkare och värre än någonsin. Jag fick en fråga för ett tag sen "är det inte jobbigt att skriva om dina känslor när andra kan läsa?" Nej det är inte jobbigt, för ja skäms inte över det. Ska jag skämmas över att jag mår dåligt över min pappas död? Jag tror inte det. Att förlora någon är det värsta man kan vara med om. En stor del slits plötsligt ifrån dig. En personlighet. En själ. Och du är inte stark, du har bara inget annat val än att överleva. Ibland känns det som att det aldrig kommer gå över, som att det aldrig någonsin kommer bli lite bra. Det spelar ingen roll hur många dagar det går, det gör alltid lika ont varje morgon jag vaknar och varje kväll när jag lägger mig. Kväll blir till sena nätter till tidiga mornar. Man ligger och tänker hela hela tiden. Glömmer folk bort att det hände, är det bara jag som är fast i det här stora mörkret eller sörjer alla andra lika mycket som jag?
Ibland är jag rädd att folk ska glömma att han fanns, eller att dom inte ska våga prata om honom i min eller Emils närhet. Det gör inte mindre ont för att ni inte nämner honom, tvärsom.
En mycket fin vän sa häromdagen när vi va ute och åt "jag tänker på din pappa när ja äter det här" jag kan inte ens beskriva den känslan ja kände då, hur berörd jag blev och hur fint det kändes att någon pratade om honom, att han gett andra minnen. Jag önskar så att han kunde få veta vilken fin pappa han var.

Om 7 dagar skulle pappa ha fyllt 41 år. 41 år, jag upprepar det hela tiden. 41 år, hör ni hur sjukt det låter? Jag kan inte förstå och jag kommer aldrig förstå. Som jag sa på begravningen, han är inte borta, han har bara gått lite i förväg. Han kommer aldrig att vara borta för mig.


Vad ska jag säga? Jag har världens finaste människor runt om mig! <3


Lycklig

Ligger just nu hemma hos en sovande Robin. Han lyckades verkligen att överraska mig idag! Vid 14.24 för att vara exakt så ringde han mig och frågade vad jag gjorde. Jag sa till honom att det lät som att han va ute och tänkte att han äntligen hade fått komma ut på balkongen eller nått på sjukhuset. Han säger iallafall att han inte alls är ute men ja envisas om att det är han visst, jag hörde ju hur det blåste och efter bara en halv minut så kommer han in i mitt rum. Han hade då blivit tillräckligt frisk för att få komma hem, gissa om jag blev överlycklig?! Jag hade verkligen INGEN ANING om att han ens skulle få komma hem på de närmaste dagarna! Så nu ligger ja som sagt hemma hos honom och lyssnar på honom när han sover. Så nu för första gången på 5 nätter kan ja sova lugnt igen. Herregud va mycket ja tycker om honom!


Jag går sönder snart

Väntar och väntar på att tiden ska gå så att ja får åka ner till Torsby där min älskade pojkvän ligger på sjukhus och har gjort sen i onsdags natt. Är så orolig för honom så det känns som att ja ska gå sönder, går inte en sekund utan den där klumpen i bröstet och den oroliga känslan i magen. Jag har inte så bra minnen ifrån sjukhus annars och det som gör så ont är att av alla hundra rum som finns på sjukhuset skulle han hamna på just det rummet där jag för snart 5 månader sen sa hejdå till min pappa. I det rummet som min pappa spenderade två månader. Känslan att va tillbaka i den korridoren, i det rummet är helt obeskrivlig. Men, man får helt enkelt försöka bita ihop och förtränga det, för just nu ska all energi läggas på Robin och på att han ska bli frisk igen. Finns inte ord för hur mycket jag älskar den killen!


Jag kommer aldrig att sluta sakna dig


Jul. 06, 2013


I MISS YOU SO