Den här smärtan är obeskrivlig

När jag är själv strömmar alla mina tankar och känslor. Plötsligt kommer allt ikapp, allt som jag förträngt ett litet tag. Alla fruktansvärda bilder kommer tillbaka. Känslan av att kolla efter dina andetag men att inte se dem. Känslan av att krama din hand så hård och be om att du ska krama tillbaka. Känslan att överhuvudtaget se sin största trygghet vara livlös. Den känslan är helt obeskrivlig och det ryser i mig när jag tänker på det. 
Plötsligt är jag tillbaka i sjukhuskorridorerna igen, hur den långa korridoren kändes som en evighet. Hur det ekar i huvudet på mig när jag fick samtalet  "pappa har gått bort" NEJ NEJ NEJ. 
Ikväll vill jag bara skrika allt vad jag har, för ikväll kommer allt ikapp igen. 405 dagar och jag kan fortfarande inte förstå det. Den största lögnen som finns är "tiden läkar alla sår" för tiden kommer aldrig aldrig aldrig att läka mina sår. Jag kommer sakna och sörja hela mitt liv och smärtan jag fortfarande känner i bröstet kommer aldrig att försvinna. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback